Åter igen.
Efter några år har jag nu hittat tillbaka hit. Med lite hjälp av en nyfunnen vän. Har varit väldigt intressant att spåna igenom mina gamla inlägg och känner mig tacksam över att man ändras med åren.
Jag har varit väldigt blandad sedan sista inlägget jag skrev och har gått igenom en hel del, både bra och dåligt.
Men idag sitter jag kvar i Enköping med en son på 1.5 år och en fästman som gör mig galen, både på gott och ont.
Sitter nu i en sits där jag inte vet vart jag har mig själv. I vissa stunder vet jag exakt vart jag är och vart jag vill. Men i nästa så är jag mer förvirrad än någonsin och känner mig helt tom och vet inte ifall jag vill falla fritt eller bara omfamna det närmaste jag har.
Jag känner mig väldigt vilsen i de situationer när jag varit utan min partner ett längre tag och då känner att jag fumlar runt i mörkret utan att veta vad jag ska greppa tag i och när.. eller ens ifall jag någonsin kommer att göra det.
Han jobbar inom försvaret och har tillfällen då han är borta längre perioder. Och jag är van vid att ha min partner vid sidan av mig i vått och torrt sedan tidigare, så det här tär på mig på ett sätt som jag inte är van vid. Och jag vet heller inte riktigt hur jag ska hantera det. Så nu har jag kommit in i den sinnesstämning där jag helt försvinner.. jag ser ingenting. Vare sig jag vill eller inte. Jag har ingenting att greppa eller någonting som förankrar mig till verkligheten.
Just ikväll är jag bara så tacksam över att ha min kära vän som fick med mig ut på en "after work" så man kunde få tänka på annat och få lite fäste på marken för en liten stund.
Men nu sitter jag här igen.. tillbaka till verkligheten. Ser alla dessa besvärligheter som väntar mig. Och som jag heller inte vet hur jag ska hantera, om jag nu ens kommer att klara av dem.
Jag visste delvis vad jag gav mig in på, trotts massa löften om att det inte skulle bli som jag trott. Men jag vet att någon dag så kommer jag få stå ut med det.. och då vet jag inte ifall jag kommer att knäckas. Eller ja.. jag är i princip garanterad att jag kommer att knäckas.. Jag är inte så stark som jag trott att jag var.
Jag har varit väldigt blandad sedan sista inlägget jag skrev och har gått igenom en hel del, både bra och dåligt.
Men idag sitter jag kvar i Enköping med en son på 1.5 år och en fästman som gör mig galen, både på gott och ont.
Sitter nu i en sits där jag inte vet vart jag har mig själv. I vissa stunder vet jag exakt vart jag är och vart jag vill. Men i nästa så är jag mer förvirrad än någonsin och känner mig helt tom och vet inte ifall jag vill falla fritt eller bara omfamna det närmaste jag har.
Jag känner mig väldigt vilsen i de situationer när jag varit utan min partner ett längre tag och då känner att jag fumlar runt i mörkret utan att veta vad jag ska greppa tag i och när.. eller ens ifall jag någonsin kommer att göra det.
Han jobbar inom försvaret och har tillfällen då han är borta längre perioder. Och jag är van vid att ha min partner vid sidan av mig i vått och torrt sedan tidigare, så det här tär på mig på ett sätt som jag inte är van vid. Och jag vet heller inte riktigt hur jag ska hantera det. Så nu har jag kommit in i den sinnesstämning där jag helt försvinner.. jag ser ingenting. Vare sig jag vill eller inte. Jag har ingenting att greppa eller någonting som förankrar mig till verkligheten.
Just ikväll är jag bara så tacksam över att ha min kära vän som fick med mig ut på en "after work" så man kunde få tänka på annat och få lite fäste på marken för en liten stund.
Men nu sitter jag här igen.. tillbaka till verkligheten. Ser alla dessa besvärligheter som väntar mig. Och som jag heller inte vet hur jag ska hantera, om jag nu ens kommer att klara av dem.
Jag visste delvis vad jag gav mig in på, trotts massa löften om att det inte skulle bli som jag trott. Men jag vet att någon dag så kommer jag få stå ut med det.. och då vet jag inte ifall jag kommer att knäckas. Eller ja.. jag är i princip garanterad att jag kommer att knäckas.. Jag är inte så stark som jag trott att jag var.
Kommentarer
Trackback
